Vi är inte direkt bortskämda med bra restauranger i anslutning till de stora museerna och konsthallarna här i Malmö. SMAK, som ligger invid Malmö Konsthall, är ett välkommet undantag.
Refshaleøen – denna Köpenhamns motsvarighet till Östra Hamnen i Malmö eller Frihamnen i Stockholm – är ett klassiskt industriområde. Tidigare var det här ingen plats man egentligen vistades på, såvida man inte jobbade i området eller var och apade sig i den stora klätterhallen. Men så öppnade ju Amass, en 736 kvadratmeters punkig finkrog i regi av Nomas gamla kökschef Matt Orlando.
Innan någon hann veta ordet av var det klassiska sunkhaket Bob’s plötsligt utbytt mot stans bästa indiska restaurang. Äntligen, säger vi, med munnen full av underbara smaker.
Vi har inte direkt varit bortskämda med bra indiska alternativ här i Malmö. Det dussintal anonyma lågkvalitetsställen vi har haft att göra med tidigare har tagit så mycket genvägar med sin matlagning att man lika väl kunde köpa frysta färdigrätter för att få sin fix av kryddstarka grytor.
Den nysatsande bistron på The More Hotel spretar åt alla håll och kanter.
För några månader sedan tog krogräven Anders Vendel och hans Cirkus över The More Hotels bistro på Norra Skolgatan. Här jobbar man inte efter något utstuderat koncept, utan låter snarare den goda smaken styra vad som hamnar på tallriken. Denna konceptlöshet har, som vi märker en bit in på våra femrättersmenyer, både sina för- och nackdelar.
Vår recensent har besiktigat mat- och dryckesutbudet på det urklassiska Värnhemshaket.
Fregatten har under sina dryga 30 år på Värnhem tjänat ihop till någon slags kultstatus bland Malmös sunkhak. Vad det beror på, rent konkret, är inte helt lätt att svara på. Kanske är det en blandning av ställets storlek, den nautiska inredningen, den polsk-svenska husmanskosten, det lagom udda ölutbudet och den opretentiösa stämningen i lokalen. Kanske är det för att Fregatten, for what it’s worth, inte gör sig till.
Vi förenas med pizzan, vårt kraftdjur, under en senlunch i Malmö Saluhall.
”Pizza är ditt kraftdjur” står det skrivet, allmängiltigt som ett kvällstidningshoroskop, på en skylt framme vid kassan på Hedvigsdal. Oturligt nog råkar vi dela kraftdjur med en mindre armé av pizzasugna lunchare i saluhallen denna dag, så väntan blir rätt lång. Men oj – förlåt, vi ska bara tugga klart den sista slicen här – vad det är värt det.
Kødbyens senaste krogpärla vill omdefiniera förståelsen för det turkiska köket.
Det är synd att kebab är så gott. Inte för oss som äter den, förstås, men för den turkiska gastronomin i övrigt. Det är som om allt det andra har hamnat under en konstant kebabförmörkelse. Trist för ett av Mellanösterns mest dynamiska kök, kan tyckas.
Vår recensent har avlagt visit på Paddy's myllrande bihang.
De har börjat poppa upp nu, krogarna som försöker få till en så kallad ”spansk mingelstämning” på svensk mark. Tänk er en trång bar, hög ljudkuliss och allsköns medelhavsplock och ni har en rätt precis bild av vad för ställe vi åsyftar.
Söder Om Småland-gängets italienare i saluhallen övertygar i sin trygghet.
I saluhallen, under en tavla där någon förnumstig photoshoppare har fått för sig att byta ut Mona Lisas ansikte mot Zlatans, sätter vi oss till bords för att ta del av Papis italienska husmanskost.
På härligt lantliga Vindåkra Gård, beläget i Tygelsjö strax utanför Malmö, huserar den svensk-danska duon Alexander Fohlin och Sven Jensen. De tog över lokalen från stjärnbelönta Ambiance i vintras och har sedan dess gjort sitt yttersta för att jaga bort de franska gastronomispökena ur väggarna. Resultatet, en högst personlig middagsupplevelse med smakminnen för flera år framöver, är djupt underhållande och skänker välbehövligt liv till det slitna begreppet ”nynordiskt”.
Under vinterhalvåret, när Far i Hatten inte fungerar som en veritabel fritidsgård åt varenda trendkänslig leffe mellan Lomma och Limhamn, excellerar kockarna i köket. En av anledningarna till detta stavas konservering. Det är nämligen nu deras burkar med sedan länge planerade inläggningsprojekt kommer till sin fulla rätt. Just ikväll manifesterar sig detta bäst i en drös fermenterade vildplommon som hör till mittenserveringen i den vegetariska trerättersmenyn (295 kr). Vi ska återkomma till dem om en stund.
Det har bara gått några veckor sedan öppning, men kökschefen Quan Pham och hans team har redan börjat få upp ångorna i Sås & Krås gamla lokaler. Pham, med ett förflutet på den hyllade Helsingborgskrogen Gastro, har som uttalad ambition att sätta Värnhem på fine dining-kartan. Efter att ha ätit oss igenom den stora varianten av Quês avsmakningsmeny (595 kr/person) tänker vi att han har alla förutsättningar för att lyckas göra just detta.
Slottstadens nya burgarställe går inte av för hackor, men de har fortfarande lite att jobba på inför framtiden.
I en mindre stad än Malmö hade uppståndelsen kring ett ställe som Charlie’s Burgers varit avsevärt större. Det är i alla fall vår känsla efter att ha besökt hörnlokalen på Tärningsholmsgatan.
Det smakar mycket och länge när Nicola Fanneti korspollinerar det nordiska köket med det italienska.
Slickt inredda Brace, beläget någon minuts gång från Köpenhamns Universitet, har bara haft öppet i knappa tre månader men verkar redan ha hittat formen. Servicen är rapp och gemytlig, sommeliern vet precis vad vi är ute efter och maten – frånsett en svettdoftande blåmögelglass som smakar dåliga livsval och förlorade vad – är stundom en riktig upplevelse.
På knappt ett år har Peter Kubiceks färgglada tacohak etablerat sig som ett av Lunds absolut bästa street food-ställen.
Det lät nästan för bra för att vara sant. En riktig taqueria? I Lund, staden som fortfarande inte verkar ha förstått hur man skiljer en bra från en medelmåttig falafel? Inte kunde väl dem få ett värdigt mexikanskt alternativ före street food-storebrodern Malmö?
Tydligen kunde dem det. För Taquerian på Klostergatan är bra. Till och med riktigt bra, konstaterar vi efter att ha lunchat oss igenom lejonparten av menyn.
Man kommer fortfarande långt på gammal hederlig gästvänlighet, det ska gudarna veta. Vespas efterträdare på Södra Skolgatan 33 är långt ifrån fläckfri men flyger, av just denna anledning, ändå.
Vi dricker öl från området och spisar amerikansk barbeque på ett ställe i ömmande behov av en nytändning.
Det är först efteråt som vi läser oss till att Hamnmästaren ligger ute till salu sedan någon månad tillbaka. Det förklarar både det ena och det andra. Även om besöket här vid Bagers Plats är långt ifrån någon mardrömsupplevelse är det något som saknas i både ambitions- och serviceväg.
Det bjuds på blandad kompott i Mongolian Barbecues gamla källarlokaler.
Gerege, döpt efter ett prestigefullt respass i dåtidens Mongolvälde, har inte mycket att skryta om i gästväg denna tisdagskväll. Skönt för sinnena efter en lång jobbdag, men tråkigt för den supervänliga kvinnan som alternerar mellan köks- och serveringsuppdrag under vår sittning på denna halvnya korean.
Under vinterhalvåret, när Far i Hatten inte fungerar som en veritabel fritidsgård åt varenda trendkänslig leffe mellan Lomma och Limhamn, excellerar kockarna i köket. En av anledningarna till detta stavas konservering. Det är nämligen nu deras burkar med sedan länge planerade inläggningsprojekt kommer till sin fulla rätt. Just ikväll manifesterar sig detta bäst i en drös fermenterade vildplommon som hör till mittenserveringen i den vegetariska trerättersmenyn (295 kr). Vi ska återkomma till dem om en stund.
